Reviews
CdRoots about Frost
Founded
in 1980 during the dawn of the modern Nordic roots music revival, this
ensemble has always been at the forefront in innovating and reinventing
folk music in Sweden and Norway. Now a trio of Mats Edén - fiddles;
Terje Isungset - percussion and Jonas Simonson - flutes, they continue
to explore and expand in 11 strong instrumental compositions based on
traditional but reaching well beyond it.
Maria Kaleniemi Trio and Groupa
*****
QUEEN'S HALL, EDINBURGH
… Sweden's foursome
Groupa complemented Kalanimei perfectly. The sparring rapport between
fiddler Mats Edén and flute man Jonas Simonson was matched by awesome
improvising piano of Rickard Åström. Percussionist Terje Isungset
created breathtaking soundscapes, cracking, slapping, throbbing,
luminous moments from drums, twigs, sheets of bamboo, bells, jews harp,
tambourines. This was a totally thrilling evening.«
Jan Fairley, The Scotsman, April 4, 2005
Svenska Dagbladet om Frost
Groupa
har krympt till trio. Men det är inte så bara. I trioformat gör Groupa
mer än någonsin av och med folkmusiktraditionen. Om det nu är
folkmusik? Jo, fast improviserad snarare än traditionell. Svenska och
norska folklåtar kommer, stannar till i musiken och försvinner.
Låtarna kan vara traditionella men ofta blandas diverse folkliga
uttryck.
Jonas Simonsons ljusa flöjttoner flyger som fåglar. Mats
Edén drar bälgen i en dronelik dragspelsrytm och spelar strävt fast
melodiskt på fiol. Terje Isungset knäpper lätta rytmer på mungiga eller
slår tungt på tamburin.
Groupa föder ny folkmusik med en tunn men stark navelsträng till traditionen.
BENGT ERIKSSON
Groupa – Fusion av nyskapande och traditionellt
Groupa,
som numera är smått legendariska i folkmusikvärlden, har bantats ner
till trio. Men på nya albumet Frost märks lyckligtvis ingen
viktminskning i dynamik eller kreativitet. De tre musikernas samspel är
en musikalisk legering där fokus på de små detaljerna skapar det
storslagna.
Eget material varvas med improvisationssjok och
traditionella låtar. Frost bjuder på vinterlandskapets kärvhet men
också på smältvatten som porlar livfullt och en eld som värmer
gott.
Frost funkar inte som brusig bakgrundsmusik utan måste upplevas i
lugn och ro. Då blir Mats Edéns genialiska fiolmelodier, Jonas
Simonssons svävande flöjtspel och Terje Isungsets innovativa percussion
en ljudinstallation att gå härligt vilse i.
Lovisa Eriksson, Nya Wärmlands Tidning
Dagens Nyheter om Frost
Om
bara några år kan Groupa fira trettio år som grupp. De har länge varit
något av en institution inom svensk folkmusik. De låg rätt i tiden när
de började, de var först med att fusionera spelmanstraditionen med
något nytt, men hamnade så småningom i otakt och lät länge tyvärr
riktigt fel.
Två medlemmar har fallit bort sedan förra skivan.
Förutom spelmannen Mats Edén är flöjtisten Jonas Simonson och
slagverkaren Terje Isungset kvar. Men jag saknar ingenting hos den här
trion. De kan föra oväsen nog så det räcker. Varje låt - ofta handlar
det om skeva polskor i värmländsk stil - har fått sina kläder, ibland
låter det lättsamt, ibland tungt och rått. Ibland låter det jobbigt,
men i det stora hela är detta en riktigt bra skiva. De tappar aldrig
fokus. Groupa har alltid haft en fantastisk musikalitet. När de
använder den på rätt sätt är de faktiskt ostoppbara.
Bästa spår: "Skorsviken"
Po Tidholm
Ord och ljud i kaos och ordningGroupa + Happy New Dog på Ystad Teater
Efter
två inledande låtar, eller vad man ska kalla det, frågade jag mig själv
vad detta egentligen är för någonting? Obegränsad musik eller ljudlekar
eller variationer på kända folkmusikteman eller symfoniska
rockinfluenser blandat med hämningslös konstmusik utan rim och reson?
Eller och istället för eller? Det är alltsammans.
Groupa
är en välkänd världsmusikgrupp och Happy New Dog kan man kalla för en
konstmusikduo med dragning åt visan. Tillsammans ger de sig ut på slak
lina, balanserar skickligt och ramlar inte ner en enda gång. Mycket är
improviserat men inte alls så mycket som man kan tro. Happy New Dog,
alltså Jens Friis-Hansen (sång) och Peter Tegnér (gitarr) har skrivit
ett fång fantastiska små musikstycken med sköna texter och det är väl
inte helt notbundet men i en klar och tydlig form. Det kan vara
drömskt, monotont och invaggande men så plötsligt exploderar musiken
och fantasin tar över allt mer och improvisationen härskar för ett tag.
Groupa
består av Jonas Simonson på olika flöjter och basklarinett, Mats Edén
på olika fioler och så den märklige norske slagverkaren Terje Isungset.
Tillsammans med Happy New Dog ger det en ovanlig men väl
fungerande sättning där Peter Tegnérs gitarrer står för
sammanhållningen och ackordspelet.
När gruppen ger sig iväg ut
på utflykter i det musikaliska ljudlandskapet låter det de första
sekunderna som det brukar göra när glada mer eller mindre amatörmässiga
musiker jammar framåt natten i sällskap med ett antal liter vin. Det är
roligare att vara med och spela än att lyssna. Det finns också drag av
den pretentiösa konstmusiken där en gnidning på en cymbal ska ges en
djup och intellektuell innebörd.
Men det finns skillnader.
Groupa och Happy New Dog är väldigt drivna musiker, de kan leka och
flaxa runt utan att tappa skärpan, tonen och de bakomliggande och
inneboende rytmerna. Och de har en helsikes massa humor i sitt
improviserande. De har kul på scenen och det känner vi i publiken.
Jens
Friis-Hansen är modig och vågar tänja och pröva sin röst och det är
egentligen då, när han blir inspirerad och okontrollerad, som han är
mest lyssningsvärd. Jag gillar också hans hyllningar till ordet och
talet och det musikaliska ljudet. Och hans texter på olika språk är
lyrik, små komprimerade textstycken med olika innehåll. Ibland hör man
inte orden för det är inga ord som vi känner igen utan
ljudkonstallationer som låter som ord.
Det blev en märklig och
omtumlande afton på Ystads teater i onsdagkväll. Lite som att ha stått
under en dusch med ljud och ord. Renande, utmanande och mycket
inspirerande. Och kul!
Robert Dahlström
25 april 2008
Groupa absoluut hoogtepunt op Trad.It festival
»
… Het beste concert zat aan het begin van het programma: de Zweedse
band Groupa. In de periferie van het festival hebben veel mensen
genoten van de puurheid van Ierse Lasairfhíona ní Chonaola en de
Groningse rootsy blues van Harry Niehof.
Groupa
Er zullen niet veel festivalorganisatoren zijn die het aandurven een
groep als Groupa op het affiche te zetten. Een band die er (in
wisselende samenstellingen) al jaren onder leiding van de
klasse-violist Mats Eden in slaagt Zweedse traditionele muziek te
moderniseren door elementen uit jazz en minimalistische muziek toe te
voegen.
In
de loop der jaren hebben we al aardig wat Scandinavische
top-percussionisten aan het werk gezien. Bijvoorbeeld Sara Puljula
(Gjallarhorn), Frederik Gille (Bazar Blå) of Andre Ferrari (Väsen).
Maar het percussiespel van Terje Isungset van Groupa (ook Utla) is van
een nog hoger, bijna onaards, nivo. Volledig ingebouwd in een zeer
uitgebreide percussieopstelling, versterkt door zo'n 8 microfoons,
trekt Insungset de aandacht door met minimale hand- en voetbewegingen
een heel scala aan percussiegeluiden voort te brengen. Zodanig zelfs,
dat het lijkt of de geluidstechniek een handje helpt door wat extra
effecten bij te mixen. Deze percussie-wizard speelt op kousenvoeten.
Dat zou ook een omschrijving kunnen zijn van zijn speelstijl. Subtiel,
sprankelend, terughoudend en toch overrompelend, voortdurend in
evenwicht met zijn muzikale partners. Zeldzaam mooi!!
De
prachtige basis die Insunget met zijn spel legt nodigt de overige leden
van Groupa uit om te improviseren. En dan niet met overdaad, maar met
wat losse noten die door een ongelooflijke muzikale timing precies op
hun plaats vallen, zoals pianist Rickard Åström bij voortduring bewees.
Geïmproviseerde muziek met kop en staart. Hoogtepunt van de set van
Groupa was een langdurige en uitbundige percussie-solo waarop Åström
reageerde met minimalistisch pianowerk. Dat leverde een muziekstuk op
van een schoonheid zoals we het in geen jaren meer gehoord hebben.
Een
concert van Groupa eist veel van de toehoorder en omgeving. Rust en
concentratie. Dan is heen en weer geloop, helaas onvermijdelijk op een
festival, hinderlijk. Gelukkig bleef die hinder beperkt. Groupa haalde
aan het eind van het concert wat druk van de ketel via een vrolijke
polka waarin fluitist Jonas Simonson nog even een dansje waagde met
twee enthousiaste toehoorders. Alle lof voor een organisatie die een
dergelijke groep durft te programmeren.«
Henk en Paul, Folkforum.nl, May 18, 2005
CD review: GROUPA, Fjalar
Xource XOUCD 134
»Any band with Norwegian percussionist Terje Isungset
in it is destined to have its wildness nodes comprehensively tweaked.
He's well settled in as a member of Groupa now, and is having due
effect. His unique wood, skin, metal and stone kit is rolling
thunder, breath and clatter under and around the rich drones and
surges of Mats Edén's fiddles, the airiness of Jonas
Simonson's harmonic and other lutes, and Rickard Åström's
natural-toned keyboards, which are so well integrated and free from
electronic plasticiness that the music remains meatily open-sounding
and non-chordal, with Isungset adding high-energy jew's-harp zizz as
well as percussion, like an earthquake in Santa's workshop.
There's that exuberantly hefty halling/ polska swing
that Groupa and Filarfolket pioneered, wild extemporisations lurching
into heartland traditional playing, and limpid pools of stillness
too. On top of that are the just-right vocals of the other newish
Groupanaut, Sofia Karlsson, who like Isungset is now fully integrated
and takes an equal part in arranging and composition. With her, the
band has turned another corner in its long and continuously
interesting career, the backbone of Swedish new-roots since the early
1980s, for most of which (apart from 1990's Månskratt featuring
Lena Willemark), it has been instrumental. In both song and
instrumental terms, this album is another high point; fresh, full of
melody, deftness of touch and massive energy.«
Andrew Cronshaw, Rootsworld, 2002
Rock'n'Reel review
»Groupa have become identified with Swedish folk music
and all the developments in its recent history … more
acoustic than before yet as lethal and dangerous, Groupa
will challenge people's preconceptions of Swedish music …
a band worth their weight in gold.«
Lars Fahlin, Rock'n'Reel
Recording review: Groupa Lavalek
The
fusion of folk and technology, the merging of old styles and new
attitudes, is a process with deep pitfalls but potential high returns.
In lesser hands than this ensemble the pitfalls can be painfully
obvious. Groupa, however, has been rising to the challenge for 16
years. Jonas Simonson's flutes, Rickard Åström's acoustic and electric
keyboards and Mats Edén's strings (and occasional melodeon) have forged
new turf for both folk and "new music" in Sweden. Last year they added
a new percussionist to the lineup, the formidable Terje Isungset from
Norway, who adds a rough-hewn edge to the band's sound. This year they
added singer Sofie Karlsson, their first full time singer (they did one
album with Lena Willemark).
Lavalek is the most expansive and
curious excursion the band has ever taken, working with a broader
ambiance, an interesting mix of gentle, natural acoustics and
aggressive use of percussion and electric keyboards. Even their
excursion into 70's funk on the title track is marked by humor and
creative spark that keeps it from mere parody or imitation. Karlsson's
voice fits the group well, as she shifts from folk ballad to wailing,
wordless sounds with the same deftness as the other musicians. Whether
it is an austere ballad like "Berg och Dalar," a love song that
highlights Karlsson's beautiful vocals, or a driving blast like
"Ludgo-Johan," a jaunty folk dance with a pounding rhythm section, the
record delivers surprises and delights. Lavalek marks something of a
production coup for Groupa; their collaboration with Norwegian
musician/producer Karl Seglem finds remarkable secrets in the music and
hurls them into the light. This record could be a blueprint for a lot
of other bands who think that "modernizing" is a goal unto itself.
Groupa knows how to embrace the ancient muse while roaring forward.
Cliff Furnald, Roots World
